Några dagar efter julmarknaden var all julstämning helt försvunnen. Vi tillbringade nämligen några dagar i stugan i Gryts skärgård. Solen lyste från en klarblå himmel och trots att det var svaga slutet-av-oktober-strålar, så blev intrycket nästan somrigt då solstrålarna reflekterades i vattnet. Vi vistades mycket på bryggan - som vi alltid gör när vi är i Gryt. Barnen älskar att leka där. De tröttnar aldrig på att försöka fånga fiskar med sina håvar. Den här gången fanns det, till barnens stora förtjusning, mycket maneter kring bryggan. De är ju lättfångade, så det blev en hel del maneter i barnens hinkar. Jag bet ihop och lät barnen hållas. Jag tycker så synd om maneterna som så lätt trasas sönder i barnens ovarsamma hantering av dem.
Sommarstugan ägs av min mans familj och är ett gammalt fiskarhemman som ligger strategiskt placerat i ett sund. Precis där bryggan ligger brukar isgränsen gå om vintrarna: Fruset inåt land och öppet vatten mot det öppna havet och Flisdjupet som det heter. Mer om stället i ett senare blogginlägg. Den här gången tänkte jag att inlägget skulle få handla om sjöboden som står på bryggan.
Sjöboden är en praktisk liten byggnad. Den fyllde naturligtvis en väldigt viktig funktion förr, då den användes av yrkesfiskare. Där kunde de förvara sina fiskenät och andra fiskeredskap. Numera är sjöbodens innehåll till viss del utbytt: där finns åror, flytvästar, metspön, sittdynor och barnens strandleksaker också. Ibland står även grillen där.
Sjöbodens innehåll är verkligen en spegling av hur tiderna förändras: nu bor sällan yrkesverksamma fiskare i skärgården, istället är det fritidshusfolket som bor där, och de vistas till största delen i sina hus på sommaren - och det syns på prylarna.
Vår sjöbod är inte bara ett praktiskt litet hus, den fungerar även som ett sjömärke. Tack vare sin placering i sundet och geografiska läge, med öppet hav åt söder, så syns sjöboden på långt håll.
När min mans familj tog över stället, så behövde sjöboden ett nytt tak. Det låg ett tjärpapptak på boden och även det nya taket fick bli ett sådant. Det beövdes även ny färg på boden, och det behövs det med inte alltför långa intervaller då boden har ett utsatt läge. Inget skyddar från vindens framfart när den ligger på från söder, och det gör den ofta.
För några år sedan var vi tvungna att riva den gamla bryggan och bygga en ny. Det gick inte längre att använda den eftersom virket var så ruttet. Att använda den kunde innebära att man hamnade i vattnet. Många hade nog även passat på att bygga en ny sjöbod också: "När vi ändå håller på". "Den ser ju så risig ut". Men min make tyckte annorlunda. Han tyckte att vi skulle behålla den som den var, så han lyfte upp den med en domkraft och byggde brygga under. När bryggan var klar lyfte han ner sjöboden på den.
Det är nämligen så att sjöboden bara ser lite medtagen ut, men det beror på att den har en enkel fasad som består av plywoodskivor och smala träribbor spikade utanpå. Inifrån kan man se att konstruktionen är rejäl, och inte alls i dåligt skick. Med andra ord klarar sig sjöboden i många år än. Slutsatsen blir: "Titta på insidan". Det gäller inte bara för människor, det gäller även för hus. De är inte alltid så risiga som man kan tro, det viktiga är att konstruktionen är rejäl. Sedan skadar det ju inte om utsidan också får sig en ansiktslyftning. Fasaden skyddar ju även den bakomliggande konstruktionen.
Men varför fräschade vi då inte till fasaden när vi nu lät bygga en så fin brygga? Jo, vi vill inte att allt ska se nytt ut. Det blir väldigt trist då. Om allt är nytt, så ser det så ointressant ut. Saker som har en patina är mer intressanta att titta på och ljuset reflekteras mycket vackrare i ojämnheter. Våran renoveringsfilosofi är att renovera lite nu och då, och att ta en sak i taget. Det finns många exempel på hur man renoverat precis allt på ett gammat hus, vilket resulterat i att huset ser som nytt ut. Även om man gjort det efter konsten alla regler ur ett byggnadsvårdsperspektiv, så tycker vi att mycket av charmen försvinner om allt är renoverat.
När bryggan har fått lite patina, så kan det vara dags att fixa sjöbodens yta. Och samma synsätt präglar även vårt inredningsideal: enbart nya möbler skapar ett själlöst och ointressant hem. Det måste finnas med ett arv från det förflutna för att något ska kännas levande.
Lite fnasig, men ganska vacker ändå.
Våra döttrar på bryggan. Äldsta dottern hjälpte mig att bearbeta bilden.
Adjö för den här gången. Avslutar med en bild på mig själv.
